Igår var det fredag, en väldigt ovanlig än. Det var begravning på skogskyrkogården, högst upp på toppen i ett kapell. Människan vi skulle säga farväl var min farfar, det känns konstigt att skriva det, farfar. En människa jag aldrig träffade, det fanns ingen i kyrkan jag tidigare träffat, en massa nya ansikten. Jag har två kusiner och två farbröder som verkligen är släkt med, på riktigt. Första tankarna var, är dom arga på oss? Vågar vi gå dit?Stör vi inte när dom ska sörja sin pappa/farfar?

Vi gick och det kändes så bra! Miranda är egentligen ingen Cederroth utan en Carlerup...Fast en MC är jag då alltid!